Dernière page du Chapitre I
Le jour finissait et c'était l'heure dont je ne veux pas parler, l'heure sans nom, où les bruits du soir montaient de tous les étages de la prison dans un cortège de silence. Je me suis approché de la lucarne et, dans la dernière lumière, j'ai contemplé une fois de plus mon image. Elle était toujours sérieuse, et quoi d'étonnant puisque, à ce moment je l'étais aussi? Mais en même temps et pour la première fois depuis des mois, j'ai entendu distinctement le son de ma voix. Je l'ai reconnue pour celle qui résonnait déjà depuis de longs jours à mes oreilles et j'ai compris que pendant tout ce temps j'avais parlé seul. Je me suis souvenu alors de ce que disait l'infirmière à l'enterrement de maman. Non, il n'y avait pas d'issue et personne ne peut imaginer ce que sont les soirs dans les prisons.
----------------------
Sista sidan av Kapitel I
Dagen avslutades långsamt och det var den tiden jag inte vill tala om, tiden utan namn, när kvällens olika ljud steg från alla våningar i fängelset i en procession av tystnad. Jag gick till fönstret och, i dagens sista ljus, tittade jag än en gång på min spegelbild. Den var fortfarande allvarlig, och var det så överraskande då jag själv var så allvarlig? Men på samma gång, och för första gången på månader, hörde jag tydligt ljudet av min röst. Jag kände igen ljudet som hade låtit i mina öron i många dagar och förstod att jag, hela den tiden, hade pratat med mig själv. Då kom jag ihåg vad sjuksköterskan sade på mammas begravning. Nej, det fanns inte någon väg ut och ingen kan föreställa sig kvällarna i fängelset.
[Albert Camus, fransk författare född 1913 i Algeriet, fick Nobelpriset 1957 i litteratur. Han dog i en bilolycka 1960.]
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire