Il est dix heures du matin. Je suis assis dans un bureau blanc et calme, en face d'un type légèrement plus jeune que moi, qui vient de rejoindre l'entreprise. Je crois qu'il s'appelle Bernard. Sa médiocrité est éprouvante. Il n'arrête pas de parler de fric et de placements : les SICAV, les obligations françaises, les plans d'épargne-logement... tout y passe. Il compte sur un taux d'augmentation légèrement supérieur à l'inflation. Il me fatigue un peu; je n'arrive pas vraiment à lui répondre. Sa moustache bouge. Quand il sort du bureau, le silence retombe.
[...]
Bernard revient. Pour égayer l'atmosphère, je lui raconte que ça sent mauvais dans mon immeuble. En général les gens aiment bien ces histoires de puanteur, je l'ai remarqué; et c'est vrai ce matin en descendant l'escalier j'ai vraiment perçu une odeur pestilentielle. Que fait donc la femme de ménage, d'habitude si active?
Il dit: "Ça doit être un rat crevé, quelque part." La perspective, on ne sait pourquoi, semble l'amuser. Sa moustache bouge légèrement.
Pauvre Bernard, dans un sens. Qu'est-ce qu'il peut bien faire de sa vie? Acheter des disques laser à la fnac? Un type comme lui devrait avoir des enfants; s'il avait des enfants, on pourrait espérer qu'il finisse par sortir quelque chose de ce grouillement de petits Bernards. Mais non, il n'est même pas marié. Fruit sec.
Au fond il n'est pas tellement à plaindre, ce bon Bernard, ce cher Bernard. Je pense même qu'il est heureux dans la mesure qui lui est impartie, bien sûr; dans sa mesure de Bernard.
---------------------------------------------------------------------------------
Klockan är tio på morgonen. Jag sitter i ett vitt och lugnt kontor framför en kille, lite yngre än mig och nyanställd. Jag tror att han heter Bernard. Hans medelmåttighet är ansträngande. Han pratar jämt om pengar och investeringar: bosparande, bodstadsobligationer, sparkonto... allt möjligt. Han räknar med en ökning lite över inflationen. Han tröttar ut mig lite, jag orkar inte svara honom. Hans mustach rör sig. När han lämnar kontoret blir det tyst igen.
[...]
Bernard kommer tillbaka. För att liva upp atmosfären, säger jag att det luktar illa i min trappuppgång. Folk brukar gilla historier om dåliga lukter, har jag märkt; och det är sant, imorse när jag gick nedför trappan kände jag en riktig stank. Vad gör städaren, hon som brukar vara så aktiv? Han säger: "Det måste vara en död råtta någonstans." Tanken, man kan fråga sig varför, verkar roa honom. Hans mustach rör sig lite.
Stackars Bernard, på ett sätt. Vad ska han göra med sitt liv? Köpa skivor i en musikaffär? En sån kille borde ha barn; om han hade barn skulle man kunna hoppas att åtminstone en av Bernardskaran skulle bli något bra. Men nej, han är inte ens gift. Torr frukt.
Men i grund och botten kan man inte tycka synd om honom. Jag tror till och med att han är lycklig i den utsträckning som är möjligt för honom, naturligtvis; i Bernardutsträckningen.
[Michel Houllebecq är en fransk författare född 1958 på ön Reunion. Houellebecq belönades 2010 med Goncourpriset för sin roman 'La carte et le territoire'. 'Extension du domaine de la lutte' är hans första roman.]
