Toujours quand tu dors; Mano solo, 1995

Je me sens si seul ce soir
Tu es là pourtant, dans mon lit, dans ma nuit
Je f'rais mieux d'me coucher contre ton corps
Au lieu d'rester là, à fumer encore et encore
Mais tu sais, pour moi
Y'a des choses simples qui n'le sont pas

Et c'est toujours quand tu dors
Que j'ai envie de te parler
C'est toujours quand tu dors
Que moi j'dors pas

Comme un lamantin qui s'lamente
Dans les eaux troubles du manque
J'ai la mort aux trousses qui me fout les foies
Qui me hante, qui me tente
Qui me vante son antre
Et combattant immobile
J'écoute bouillir mon sang, ma bile
Et battre à mes tempes
Le décompte du temps

Et c'est toujours quand tu dors
Que j'ai envie de te parler
C'est toujours quand tu dors
Que j'veux pas crever

Et la nuit s'éternise
Et moi j'penche comme la tour de Pise
Fatigué sur un dernier dessin
Encore un qui raconte que j'me sens pas bien
Alors j'ai sommeil, mais j'veux pas dormir
Alors je veille, je sais qu'un jour tu vas partir

Parce que c'est toujours quand tu dors
Que j'ai envie de te parler
C'est toujours quand tu dors
Que moi j'dors pas

Et le bleu du p'tit matin me délivre enfin
Et je fume mon dernier joint
Et c'est déjà demain

Jag känner mig så ensam ikväll

Fast du är här, i min säng, i min natt
Jag borde lägga mig mot din kropp
Istället röker jag, igen och igen
Men du vet, för mig
Är vissa enkla saker inte så enkla

Och det är alltid när du sover
Som jag vill prata med dig
Alltid när du sover
Som jag, jag sover inte

Som en ledsen sjöko i det smutsiga vattnet av beroende
Döden jagar mig, skrämmer mig
Spökar mig, förledar mig
Försöker lura mig
Och, statisk krigare,
Jag lyssnar på mitt blod, min galla, som kokar
Och i mina öron trummar
Tidens nedräkning

Och det är alltid när du sover
Som jag vill prata med dig
Alltid när du sover
Som jag inte vill dö

Och natten tar aldrig slut
Och jag lutar som tornet i Pisa
Trött, ovanpå en sista teckning,
En till som säger att jag inte mår bra
Jag är sömnig men jag vägrar sova
Då stannar jag uppe, jag vet att du kommer lämna mig

För att det är alltid när du sover
Som jag vill prata med dig
Alltid när du sover
Som jag, jag sover inte

Och morgonens blåa ljus befriar mig äntligen
Och jag röker en sista joint
Och det är redan imorgon

[Mano Solo, född 24 april 1964 i Châlon sur Marne, var en tecknare, sångare och låtskrivare. Heroinberoende, han dog av sjukdomen aids den 10 januari 2010.]

Människorna; Hjalmar Söderberg, 1906

Människorna

Jag sitter och ser på dem genom ett glas,
som jag tagit i arv från min moder.
De springa omkring vid dagsljus och gas
att skaffa sig spilta och foder.

Det är lama och lytta och döva med lur
och blinda, som stappla och treva,
och pucklar, som göra de sköna sin kur.
Så dö de. Hur kunna de leva?

-----------------------------

Les gens

Assis, je les regarde à travers une lunette,
que j'ai reçue de ma mère en héritage.
Ils s'agitent à la lumière du jour, ils se jettent,
pour s'acheter à manger et un point d'ancrage.

Les boiteux, les estropiés, les sourds avec leur appareil,
les aveugles qui trébuchent et avancent du bout des doigts,
et les bossus qui rendent belles les demoiselles.
Puis ils meurent. Ont-ils seulement vécu?

[Hjalmar Söderberg, né le 2 Juillet 1869 à Stockholm et mort le 14 Octobre 1941 à Copenhague, est un homme de lettres et journaliste suédois. Davantage connu pour ses romans, dont le très célèbre 'Docteur Glas', il reste néanmoins un poète apprécié et reconnu. ]

Extension du domaine de la lutte; M.Houellebecq, 1994, extrait

 Il est dix heures du matin. Je suis assis dans un bureau blanc et calme, en face d'un type légèrement plus jeune que moi, qui vient de rejoindre l'entreprise. Je crois qu'il s'appelle Bernard. Sa médiocrité est éprouvante. Il n'arrête pas de parler de fric et de placements : les SICAV, les obligations françaises, les plans d'épargne-logement... tout y passe. Il compte sur un taux d'augmentation légèrement supérieur à l'inflation. Il me fatigue un peu; je n'arrive pas vraiment à lui répondre. Sa moustache bouge. Quand il sort du bureau, le silence retombe.
[...]
Bernard revient. Pour égayer l'atmosphère, je lui raconte que ça sent mauvais dans mon immeuble. En général les gens aiment bien ces histoires de puanteur, je l'ai remarqué; et c'est vrai ce matin en descendant l'escalier j'ai vraiment perçu une odeur pestilentielle. Que fait donc la femme de ménage, d'habitude si active?
Il dit: "Ça doit être un rat crevé, quelque part." La perspective, on ne sait pourquoi, semble l'amuser. Sa moustache bouge légèrement.
Pauvre Bernard, dans un sens. Qu'est-ce qu'il peut bien faire de sa vie? Acheter des disques laser à la fnac? Un type comme lui devrait avoir des enfants; s'il avait des enfants, on pourrait espérer qu'il finisse par sortir quelque chose de ce grouillement de petits Bernards. Mais non, il n'est même pas marié. Fruit sec.
Au fond il n'est pas tellement à plaindre, ce bon Bernard, ce cher Bernard. Je pense même qu'il est heureux dans la mesure qui lui est impartie, bien sûr; dans sa mesure de Bernard.

---------------------------------------------------------------------------------

Klockan är tio på morgonen. Jag sitter i ett vitt och lugnt kontor framför en kille, lite yngre än mig och nyanställd. Jag tror att han heter Bernard. Hans medelmåttighet är ansträngande. Han pratar jämt om pengar och investeringar: bosparande, bodstadsobligationer, sparkonto... allt möjligt. Han räknar med en ökning lite över inflationen. Han tröttar ut mig lite, jag orkar inte svara honom. Hans mustach rör sig. När han lämnar kontoret blir det tyst igen.
[...]
Bernard kommer tillbaka. För att liva upp atmosfären, säger jag att det luktar illa i min trappuppgång. Folk brukar gilla historier om dåliga lukter, har jag märkt; och det är sant, imorse när jag gick nedför trappan kände jag en riktig stank. Vad gör städaren, hon som brukar vara så aktiv? Han säger: "Det måste vara en död råtta någonstans." Tanken, man kan fråga sig varför, verkar roa honom. Hans mustach rör sig lite.
Stackars Bernard, på ett sätt. Vad ska han göra med sitt liv? Köpa skivor i en musikaffär? En sån kille borde ha barn; om han hade barn skulle man kunna hoppas att åtminstone en av Bernardskaran skulle bli något bra. Men nej, han är inte ens gift. Torr frukt.
Men i grund och botten kan man inte tycka synd om honom. Jag tror till och med att han är lycklig i den utsträckning som är möjligt för honom, naturligtvis; i Bernardutsträckningen.


[Michel Houllebecq är en fransk författare född 1958 på ön Reunion. Houellebecq belönades 2010 med Goncourpriset för sin roman 'La carte et le territoire'. 'Extension du domaine de la lutte' är hans första roman.]

Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind; Cornelis Vreeswijk, 1964

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind.
Men säg, varför rodnar Cecilia Lind?

Säg, var det för det Fredrik Åkare sa:
"Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind."

Men dansen tog slut och vart skulle de gå?
De bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom de fram till Cecilias grind.
"Nu vill jag bli kysst", sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karl'n!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
"Åh, kyss mig igen", sa Cecilia Lind.

--------------------------------------------------------

Dans la salle de bal l'accordéon joue,
La pleine lune éclaire, scintille comme un bijoux,
Là danse Fredrik Åkare, joue contre joue,
Avec Cecilia Lind, jeune fille aux yeux doux.

Elle danse contre lui, ferme les yeux par instants,
Elle va où il la mène, elle suit ses mouvements,
Il dirige et elle suit, légère comme le vent,
Mais Cecilia Lind, pourquoi rougis-tu tant?

Serait-ce par ce que Fredrik t'a glissé à l'oreille:
"Tu sens vraiment bon et tu danses à merveille.
Ta taille est si fine, tes yeux m’ensorcellent. 
Oh! Cecilia Lind, ce que tu peux être belle!"

Mais la danse se termine, où peuvent-ils bien aller?
La ville est si petite, tout le monde se connait.
Devant chez la jeune fille, finalement arrivés,
Cecilia Lind dit tout bas: "Je désire un baiser".

Honte à toi, Fredrik Åkare, vieux dégoutant!
Cecilia Lind n'est encore qu'une enfant.
Pure comme une fleur, timide comme un faon.
Cecilia Lind dit alors: "J'ai presque dix-sept ans".

Et les étoiles dansent et les années trichent,
Fredrik Åkare est vieux mais la lune s'en fiche,
Oui Fredrik est vieux mais l'amour est pour tous.
"Embrasse-moi à nouveau", dit la fille aux joues douces.

[Cornelis Vreeswijk, né au Pays-Bas en 1937 et mort à Stockholm en 1987, est considéré, en Suède, comme un des plus grands auteurs-compositeurs-interprètes du XXe siècle.]

L'étranger; Albert Camus, 1942

Dernière page du Chapitre I

Le jour finissait et c'était l'heure dont je ne veux pas parler, l'heure sans nom, où les bruits du soir montaient de tous les étages de la prison dans un cortège de silence. Je me suis approché de la lucarne et, dans la dernière lumière, j'ai contemplé une fois de plus mon image. Elle était toujours sérieuse, et quoi d'étonnant puisque, à ce moment je l'étais aussi? Mais en même temps et pour la première fois depuis des mois, j'ai entendu distinctement le son de ma voix. Je l'ai reconnue pour celle qui résonnait déjà depuis de longs jours à mes oreilles et j'ai compris que pendant tout ce temps j'avais parlé seul. Je me suis souvenu alors de ce que disait l'infirmière à l'enterrement de maman. Non, il n'y avait pas d'issue et personne ne peut imaginer ce que sont les soirs dans les prisons.

----------------------

Sista sidan av Kapitel I

Dagen avslutades långsamt och det var den tiden jag inte vill tala om, tiden utan namn, när kvällens olika ljud steg från alla våningar i fängelset i en procession av tystnad. Jag gick till fönstret och, i dagens sista ljus, tittade jag än en gång på min spegelbild. Den var fortfarande allvarlig, och var det så överraskande då jag själv var så allvarlig? Men på samma gång, och för första gången på månader, hörde jag tydligt ljudet av min röst. Jag kände igen ljudet som hade låtit i mina öron i många dagar och förstod att jag, hela den tiden, hade pratat med mig själv. Då kom jag ihåg vad sjuksköterskan sade på mammas begravning. Nej, det fanns inte någon väg ut och ingen kan föreställa sig kvällarna i fängelset.



[Albert Camus, fransk författare född 1913 i Algeriet, fick Nobelpriset 1957 i litteratur. Han dog i en bilolycka 1960.]

Italienska skor (första sidan); Henning Mankell, 2006

Jag känner mig alltid ensammare när det är kallt.
Kölden utanför fönstret påmminer mig om kylan från min egen kropp. Jag är angripen från två håll. Men jag kämpar ständigt emot, både kylan och mot ensamhet. Det är därför jag hugger upp en vak i isen varje morgon. Om det stod någon med en kikare ute på den infrusna fjärden och såg vad jag höll på med skulle han tro att jag var galen och att jag höll på att förbereda min egen död. En naken man i den isande kylan, med en yxa i handen, på väg att hugga upp en vak?
Egentligen kanske jag hoppas att det en dag ska finnas någon där ute, en svart skugga mot all det vita, som ser mig och undrar om han ska hinna ingripa innan det är för sent. Men det är inte nödvändigt att rädda mig eftersom jag inte har för avsikt att begå självmord.

---------------------------------------------------
Les Chaussures Italiennes (première page); Henning Mankell, 2006

Je me sens toujours plus seul quand il fait froid.
Le froid derrière les carreaux fait écho au froid de mon propre corps. Je me sens assailli de toutes parts. Mais je me bats contre cela, contre le froid et la solitude. C'est la raison pour laquelle je taille un trou dans la glace tous les matins. Si quelqu'un muni de jumelles me voyait sur ce bras de mer gelé et voyait ce que je fabrique, il croirait probablement que je suis fou et que je m'apprête à mourir. Un homme nu dans ce froid mordant, une hache à la main en train de creuser un trou?
Peut-être bien que je souhaite que quelqu'un soit là, un jour, une ombre noire au milieu de ce blanc immaculé, quelqu'un qui puisse me voir et se demander s'il peut arriver à temps avant qu'il ne soit trop tard. Mais il n'est pas nécessaire de se porter à mon secours, je n'ai pas l'intention de me suicider.

[Henning Mankell est un écrivain suédois, né à Härjedalen en 1948. Il vit au Mozambique avec sa femme Eva, deuxième fille d'Ingmar Bergman.]

I rörelse; Karin Boye, 1927

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

---------------------------------------

En mouvement

Le jour d'abondance se fond dans les années.

Le jour assoiffé, seul, présente un intérêt.

Bien sûr il est un but, un sens à nos actions -

mais c'est la façon qui mérite l'attention.

Le meilleur objectif demeure un long repos,

un feu de bois qui brule, un peu de pain et d'eau.

À l'endroit où l'on dort une fois seulement,
notre sommeil est sûr, nos rêves sont des chants.

Ami, réveille-toi! La lumière revient.

Notre grande aventure ne connaît pas de fin.

[Karin Boye, née à Göteborg en 1900 et décédée en 1941, est une poète connue de tous en Suède. I rörelse est le plus célèbre de ses poèmes.]

Benoît Poelvoorde, Ochi Chernye, Les émotifs anonymes

Dans tes grands yeux noirs je me suis perdu,
J’attends un regard, le cœur suspendu.
Je t’aime tellement fort, toi qui me fais peur.
Est-ce un mauvais sort? Ou la mauvaise heure?

Et autour de nous, chantent les tziganes,
Tout le monde s’en fout, s’enivre au champagne.
Dans tes beaux yeux noirs, je sombre, mon amour,
Et mon désespoir, à leur chant, est sourd.

Je perds la raison à chercher tes bras,
Brûlant de passion, viens, embrasse moi!
Et tes grands yeux noirs, étrange lumière,
Ont nimbé le soir, de tous les mystères.

C’est toi que je veux, je sais que j’ai tort,
Je suis malheureux de t’aimer si fort.
Tes yeux noirs de feu, je ne peux rien y faire,
M’entraînent, malgré eux, dans ce doux enfer.

Je suis fou de toi ma belle aux yeux noirs
Même si je ne sais pas où va notre histoire.
C’est pour ma passion, les yeux noirs, que j'ai
Fait cette chanson, Ochie Chernye!

           -----------------------------

I dina stora svarta ögon drunknar jag,
Jag väntar på en blick, mitt hjärta i din hand.
Jag älskar dig så mycket, du, som skrämmer mig.
Är det en förbannelse? Är det den onda timmen?

Kring oss sjunger zigenarna, ingen märker dem,
De dricker sig berusade på Champagne.
I dina vackra svarta ögon sjunker jag, min älskling,
Och min sorg vill inte höra deras sång.

Jag förlorar syftet med att söka dina armar,
Jag brinner av passion, kom, kyss mig!
Och dina stora svarta ögon, som ett mystiskt ljus,
Har gett kvällen hemligheter.

Det är dig jag vill ha, jag vet att det är fel,
Jag är sorgsen, varför älskar jag dig så mycket?
Dina ögon svarta av eld, jag kan inte kämpa emot,
De drar mig, ofrivilligt, till det ljuva helvetet.

Jag är galen i dig, du vackra kvinna med svarta ögon,
Trots att jag inte vet var vårt möte bär oss.
För min passion, dina svarta ögon
Jag skrev denna låt, Ochie Chernye!

 

[Ochi Chernye, ofta översatt till 'Les yeux noirs' på franska, är en traditionnel gypsy/rysk låt. Benoît Poelvoorde, en belgisk skådespelare, ger en vacker, ohörd, version i filmen 'Les Emotifs Anonymes']

Ångest, ångest är min arvedel; Pär Lagerkvist, 1916

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand,
nu stiga skogarna och stela höjder
så kargt mot himmelens förkrympta valv.
Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

                                                            -------------------------------

L'angoisse, l'angoisse est mon héritage,
la blessure à ma gorge,
le cri de mon cœur dans ce monde.
Alors se fige l'écume du ciel dans la main épaisse de la nuit, 
alors se dressent les forêts jusqu'aux hauteurs arides, 
jusqu'à la voûte céleste rétrécie.
Tout est si dur, tout est si rigide, noir et immobile!
J'avance à tâtons dans cet espace obscur,
je sens le tranchant de la roche sous mes doigts,
je griffe jusqu'au sang mes mains tendues vers le ciel,
vers les lambeaux froids des nuages.
Oh, des mes doigts j'arrache les ongles,
mes mains douloureuses je meurtris contre la montagne,
contre la forêt sombre,
contre l'acier noir du ciel,
contre cette terre froide!
L'angoisse, l'angoisse est mon héritage,
la blessure à ma gorge,
le cri de mon cœur dans ce monde.


[Pär Lagerkvist est né en 1891 dans le Småland et est mort en 1974 à Stockholm. Lagerkvist a reçu le Prix Nobel de Littérature en 1951]