30/03/2012

Ångest, ångest är min arvedel; Pär Lagerkvist, 1916


Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand,
nu stiga skogarna och stela höjder
så kargt mot himmelens förkrympta valv.
Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

                                                            -------------------------------

L'angoisse, l'angoisse est mon héritage,
la blessure à ma gorge,
le cri de mon cœur dans ce monde.
Alors se fige l'écume du ciel dans la main épaisse de la nuit
alors se dressent les forêts jusqu'aux hauteurs arides, 
jusqu'à la voûte céleste rétrécie.
Tout est si dur, tout est si rigide, noir et immobile!
J'avance à tâtons dans cet espace obscur,
je sens le tranchant de la roche sous mes doigts,
je griffe jusqu'au sang mes mains tendues vers le ciel,
vers les lambeaux froids des nuages.
Oh, des mes doigts j'arrache les ongles,
mes mains douloureuses je meurtris contre la montagne,
contre la forêt sombre,
contre l'acier noir du ciel,
contre cette terre froide!
L'angoisse, l'angoisse est mon héritage,
la blessure à ma gorge,
le cri de mon cœur dans ce monde.


[Pär Lagerkvist est né en 1891 dans le Småland et est mort en 1974 à Stockholm. Lagerkvist a reçu le Prix Nobel de Littérature en 1951]